Mina funderingar

Jag ser nu fram emot den 9 september då jag skall till en psykolog läkare som kanske skall bestämma sig för att jag är ”för frisk” för att få deras hjälp, som vanligt. Jag hade en underbar tant som psykolog tills sommaren 2013, men se gick hon i pension och jag fick en ny som till en början var underbar. men när jag var där i januari i år så betedde hon sig konstigt. Jag berättade att jag har svårt att uttrycka mig muntligt, jag kan tänka saker i mitt huvud och få fram de bästa sakerna men jag får inte fram dem muntligen. Då blev hon tyst, jag blev tyst. Ingen sa någonting och då blir det ännu svårare för mig att säga någonting då det blir sådan tystnad. Tillslut tog hon sin kalender och gick och ställde sig vid sn dator och kollade mejlen, kollade i sin kalender, svarade på mejlen, sen stod hon bara där, så jag visste tillslut inte om jag skulle gå eller vad jag skulle göra. Reste mig upp och tog min jacka på mig och inväntade att hon skulle säga någonting. Men jag hörde bara ett surt ”Jaha hejdå då” Jag svarade lågt ett hejdå tillbaka, men sen inget mer så jag gick ut ur rummet och gick med tunga steg därifrån och mina tårar ville bara tränga ut ur ögonen och trilla nerför mina kinder. Ringde min mamma och berättade vad som hänt och ho tyckte inte det var klokt. Så när jag kom till min praktik så kontaktade jag patientnämnden, de tyckte inte om hennes betende och skulle kontakta hennes chef. Efter några veckor fick jag ett svar som de fått av chefen och jag vet inte vad det var för psykologi nojja men han menade på att de kunde hjälpa mig med remiss till Häsleholms sjukhus, eftersom jag bor i stan, det tyckte jag lät bra, så jag kontaktade honom, detta gjorde jag i mars, men har fortfarande inget hört. Nu kontaktade jag psykiatrin i Kristianstad igen att jag ville ha hjälp men inte av min gamle psykolog.
Så nu den 9 september skall ajg dit och jag skall ta med min älskling så jag hoppas det kommer gå bra. Men om de inte kan hjälpa mig så kan de ju skicka en remiss till Adaptus, de kan nog hjälpa mig annars.
Sen detta med jobb och annat. Jag är 38 om 2 veckor ca och jag har aldrig varit tillsvidareanställd. Jag har pga mitt handikapp rätt till Utvecklingsanställning, lönebidrag samt trygghetsanställning. Nu får jag höra att det stället jag är på nu har inga pengar och det vet jag sen innan, men att det tog en person 2 år att lära sig det som jag sysslar med. Jag kommer inte att vänta 2 år utan att ha en lön, då får jag hitta någonting inom handikappsomsorgen som jag kan litegrann, då jag är utbildad vårdare, personlig assistent, elevassistent. Så kanske det inte tar så lång tid för mig att lära sig det. Men inte lätt det heller. Så jag vet inte hur jag skall göra. Men skall ha möte emd min handläggare på AF på fredag, samt min handledare där jag är, samt en till person. Men jag skall kolla om jag kan få träffa min handläggare på AF först i några minuter och säga mina tankar som jag har om detta för han har jag lätt att prata med Vill det skall inträffa en del nu. Har man inte haft ett riktigt jobb och kunna betala sina studieskulder mm som bara växer och växer hela tiden ju längre tiden går. Så blir det svårt. Leva på sin sambo är verkligen inget kul heller. Jag mår så dåligt idag över en massa saker.
Var även och kollade, där vår eventuella nya lägenhet ligger, igår ch tala om att jag vill flytta dit nu, vi skall dit och kolla på måndag och som jag förstått så är vi de enda som anmält intresse till den lägenheten så man kan ju hålla tummarna riktigt. Där är grymt fint där ute. Sen fick jag höra att ev skulle min nuvarande hyrevärd ta över de huset med, nej tänkte jag, sätt då inte in kallhyra där med. Då kommer vi få flytta en gång till.
KramiZ på er alla vänner från Beach Mia

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Protected by WP Anti Spam